Experterna

Gudrun Schyman är antirojalist.
Ebba von Sydow har träffat kronprinsessan Victoria.
Stig Björn Ljunggren är festlig nog för att vara statsvetare på Tv4.
Daniel Westling var inte förtroendeingivande nog vid förlovningstalet.
Kronprinsessan Victoria är måttfull och nöjd.
Lennart Ekdal är orolig att reklamen inte ska få plats i programmet.
Fredrik Reinfeldt ser förlovningen som en valstrategi.
Kungen sätter normen.
Folket vill sola sig i hans glans.
Medierna gottar sig.
Marcus Birro bloggar.

Modern Paranoia

Jag har börjat bli lite rädd för Internet. Det har blivit vidrigt enkelt att kolla upp folk, och vad som en gång var privat egendom har nu blivit allmän. Facebookfoton, en personlig (ineffektiv blogg) och diverse andra saker man skrivit på Internet kan hur enkelt som helst hittas av arbetsgivare, vänner, ovänner osv.

Exempelvis har jag nyligen lagt ut min lägenhet på blocket i hopp om att få den uthyrd. Jag fick kanske 30 svar, svarade kanske på 15, men kollade på lediga stunder i den vardagliga tristessen självklart upp kaffebulle@gmail.com och alla andra sökande på Facebook, gluttade i deras fotoalbum, kollade var de hade rest samt naturligtvis om de skriver saker som OMG, lol, LMAO osv, bara för att se om de är idioter eller bra folk. Jag tror knappast att jag är ensam om att vara en sådan Ebbe Carlsson-wannabee.

Jag tror att detta på ett undermedvetet sätt bidragit till att jag börjat blogga allt mindre. Hade jag varit ädel hade jag sagt att det beror på att jag inte vill såra folk osv, men det beror nog mer på att jag inte vill bli påkommen med allmänt arrogant beteende. Vissa vänner skriver om sina konstiga grannar, det skulle jag aldrig våga, man skulle ju kunna få bajs i brevlådan.

Jag skulle vilja skriva att DN har en överraskande klen sportsektion, vilket gjorde mig lite modstulen inför den kommande praktiken, men jag skulle aldrig våga. Med konspirationsteoretikerns logik och paranoians svett längs min ryggrad är jag helt övertygad om att nån illvillig redaktör nånstans skulle se det och vidarebefordra det till nån ansvarig som ger mig ett kryss i en pärm, ett kryss som därmed begränsar min framtida karriär till tidningar som "Svin och sånt" eller "Grums Folkblad".

Som tur är heter jag Martin Johansson, och är betydligt mindre känd än nån orienterare från Östersund. Jag vet inte hur mycket han gottar sig i att vara den mest kände Martin Johansson i Sverige, men jag är ganska nöjd(än så länge) med att sitta på en bekväm fjärdeplats. Det känns säkrast så.

Varma händer i en kall värld

I lördags gled jag ut i Frölunda för att se de mäktiga IFK Norrköping göra mos av nåt okänt lokallag som tydligen heter Gais (vilket rimmar på bajs).

Som helhet är jag inte helt nöjd med den insats vårt lag bjöd på, men hey, försäsong är ändå för loosers. Och Imad Khalili kan mycket väl bli lite av en skräll när allsvenskan väl drar igång.

Jag hade glömt vantar, vilket jag förbannade i den iskalla blåsten utanför en kiosk i närheten av Ruddalen. Jag följde med Malmqvist in medan han skulle köpa snus och frågade skämtsamt kioskägaren om han sålde vantar också. Han skrattade smått och började gräva bakom disken tills han hittade sina egna stickade tumvantar.

- Du kan låna dom om du kommer tillbaka med dom efter matchen. Hoppas det går bra för er, log han.

Den lilla obetydliga händelsen förgyllde en annars halvdan eftermiddag. Människor är bra fina ibland.

Med rätt att filma

Jag håller på att så sakteliga piggna till efter en något grym halsbulle som jag solidariskt skickat vidare till Lollo. Jag, Peter och Angelica har varit ute i den ohälsosamma/okärleksfulla Göteborgsblåsten och filmat ytterligare ett episkt mästerverk till TV-kursen. Jag har ingen aning om den potentiella kvaliteten hos denna rulle, men även om den blir hur käs som helst så kommer jag ändå vara nöjd med det faktum att vi baserade en hel uppgift på att Peter ville trolla ur sig själv ur bild.

Jag insåg två saker idag.
1. Även om jag hatar när folk pratar om hur mycket saker är värda så måste jag poängtera att man blir lätt paranoid att bära runt på en kamera värd 60 000 kronor. På vägen hem fick jag konstant för mig att jag hade glömt kameran på vagnen. Kanske inte så konstigt med tanke på min historia, ni som följt bloggen förstår.

2. Att bo i Göteborg är som att stå mitt i en vattensprinkler. Det kommer alltid vatten nånstans ifrån, lätt duggande och oförklarligt rent riktningsmässigt, uppifrån, underifrån, från sidan, same shit. Hela stan ger mig feta flashbacks från grannens trädgård 1989.

Ikväll ser jag Austin Powers på 6:an. Kanske lite av en uttjatad kliché, men om jag bara får se slutscenen där Powers strippar ner till endast union jack-kalsonger och gör fembotarna så upphetsade att de exploderar- Då kan jag somna med ett leende på läpparna.

En helt vanlig jävla helg

Ytterligare en helg har sprungit förbi. Fredagen tillbringade jag i Kaverös hos min vän Carl Sebastian Claesson. Han har ett inramat foto på sin systerdotter i fönstret. Enligt Sebastian är det en bortskämd liten rackare som äger inte mindre än´tre riddardräkter. Själv fick jag i regel vänta i tre år mellan det att jag önskade mig någonting till det att jag fick det när jag var liten. Jag tror att det fanns en socialistisk tanke där nånstans. Brödköer lär dig ödmjukhet. Typ.

Jag o Seb såg "alla presidentens män". En gammal 70-talsfilm med Dustin Hoffman och Robert Redford som handlar om journalisterna som redde ut watergateskandalen. Sjukt snygg och bra film som inspirerar/ger prestationsångest till en simpel knattehockeyreporter. Jag vill gräva mer och tabellbita mindre tror jag. På väg hem fick jag vänta i en halvtimme på en blåsig hållplats tillsammans med 2 killar från elgymnasiet och ett upprört fruset fyllo.
Jag bad till gud för att mina Ipod-batterier skulle räcka trots att de blinkade rött. Det gjorde de, jag åkte lättat hem utan meningslösa konversationer att blogga om.
>
Igår var det gräsänklingskväll hos Piit. Vi var fyra män som tokdrack ren sprit. Jag spetsade Chris grogg kvällen lång för att få honom att avslöja pikanta detaljer från hans vidlyftiga singelliv. Helt i onödan, sånt kommer gratis om man känner Chris. Gött så.






Idag har jag varit så bakfull att jag rent medicinskt borde ha varit död. Men vi har en filmidé som kan bli riktigt jävla rolig. Det ser jag fram emot.

Vad ska du göra i sommar?

Jag tror att jag slutar skolan nånstans runt den 1e juni. Sen börjar sommarlovet. Här följer en liten lista över saker jag sagt/lovat att jag ska göra i sommar:

1. Jobba som journalist. Förhoppningsvis på GP, men annars nån annanstans. Jag vägrar jobba på lager i sommar igen, och cyklar gladeligen till Gävle bara för att jobba med nåt som jag faktiskt gillar. Var eller hur jag i sånt fall bor där är jäkligt oklart. Hur jag hyr ut min lägenhet är jäkligt oklart. Hur jag har pengar när sommaren börjar är jäkligt oklart.

2. Spendera tid med Carla och Erin. Två amerikanskor, antagligen mina bästa vänner kommer hit en vecka. Sen ska de ner till sydspanien för att leta lämplig plats för en framtida guacamole-bar de ska öppna (antagligen mitt framtida hem) Jag ska självklart följa med. Grymt.

3. Åka till Roskilde med Johanna & Johanna mfl. Åka på festival. Det var evigheter sen och är sjukt kul, framförallt med såna bra vänner. Hur jag får tid eller pengar till att vara pölsefull i en vecka är jäkligt oklart.

4. Åka till Barcelona med Lollo. Hälsa på Pedro mfl o dricka cava på stranden. Jag behöver inte ens skriva vad jag nu tänmkte skriva.

5. Åka till Colombia med Per, (aka N). Det är skitbilligt!!!

6. Åka till Peking (Kina) på OS med Aantche. Vadå? Jag har en gratislägenhet. det blir skitbilligt.

7. Åka till Mexico o hälsa på Stu, Pamela, Suly & Tania. Mest för att jag redan känner smaken av maten i munnen blundar jag för att det är omöjligt.

8. För en gångs skull faktiskt spendera tid ute på landet. det är rofyllt, varmt och vackert. Farmor bor där. Jag borde lära mig att koppla av.

Något mer jag glömt?
Säkerligen. Om någon kan ge mig en form av diagnos på vad jag lider av så vore jag oerhört tacksam. Det närmaste jag kommer ett namn är "obotlig optimism". Helt enkelt så skippar jag alla kansken och måsten och aber och rensar dem ur min hjärna så fort en god idé dyker upp. Smaken i munnen och doften i hjärnan är allt som behövs. Jag är sjukligt impulsiv. Det är nog därför jag är så grym.

21

Eftersom jag ombetts att shapa upp den här sidan och skriva om aktualiteter, så bestämmer jag mig att för i vanlig ordning bekräfta min egen motstridighet och skriva om de raka motsatserna. Gammal skåpmat och nostalgi.

Under lördagens förfest hemma hos Lollo fördes samtal om den bästa åldern. Hennes vänner Hanna och Anna satt och ojade sig över att fylla 23. Som senior i gänget hävdade jag bestämt att 23 är bland topp 3 när det kommer till åldrar, men de lyssnade inte alls.

Men den bästa åldern är utan tvekan 21. Och eftersom detta är mitt 21:a inlägg på denna av mossa överlagda blogg så tänkte jag uppmärksamma detta. Jag fyller år 12 dagar in på det nya året, vilket gör att jag enkelt kan blicka tillbaka på en ålder, eller ett år, eller en ålder. Det blir liksom synonymt.

Topp 3 av Martins åldrar

1. 21
Jag flyttade till Barcelona. Jag upptäckte en fantastisk stad, ett vackert språk och en komplicerad, vacker samt tveksam kultur, som antagligen kommer bli ett av mina främsta spekulationsobjekt för en oöverskådlig framtid. Jag åt falafel på Maos, drack champagne på stranden, upptäckte begreppet "mexikansk date" och såg helt enkelt att jag levde i en värld full av möjligheter och smaker som vida överskred vad jag tidigare sett i mitt skevt vinklade men ack så humoristiska liv. Jag träffade vänner som jag fortfarande ser som de bästa jag har. Jag åkte till USA på turné med K-9 Chaos. Och vintern var kall och vacker.
<
2. 23
Okej, jag inledde året synnerligen deprimerad i ett iskallt Oslo, och avslutade det tämligen uttråkad på samma plats. Men däremellan hann jag med New York, Kalifornien, Venezuela, Peru, Bolivia, Chile, Argentina, Brasilien, Uruguay, Guatemala och Mexico. Jag fick sol, det var fotbolls-VM, jag mådde dåligt på 5000 meters höjd. Jag började skriva igen och träffade fantastiska människor. Jag skaffade kunskap och skägg. Jag hade i princip inte ett bekymmer i världen. Jag blev antagen till journalisthögskolan.

3. 17
Vi startade bandet. Vi blev bästa vänner. Vi firade varje helg på Popstop, som var en fantastisk jävla klubb, och lycka var helt enkelt att sänka en 7 svinstora stark där varje helg. Livet var okomplicerat och jag kom ur ett gammalt segt umgänge där jag inte hörde hemma. Jag såg Kuba. Det var jävligt varmt och folk var schyssta.

Så vad kan vi nu lära av detta?

Givetvis har man glömt ett antal åldrar, men vad jag minns så sög det att vara såväl 14 som 7. I vilket fall är inte de åldrarna jämförbara med något annat.
Det förefaller som att jag haft mina bästa år när jag varit någon annanstans, när allt varit nytt, när nya lärdomar kommit in i mitt liv, eller när ett sinnestillstånd bytts mot ett annat. Jag tror det betyder att jag inte ska bo i Sverige när jag blir stor. Så däri finner vi den aktuella beståndsdelen i detta inlägg. Eller enklare uttryckt "Allt det där om att vara på väg nånstans". Den av er läsare som kan identifiera citatet vinner en wienerkrans.