Om att återfå lite tro på mänskligheten

- Martin.
- Hej....har du glömt nånting?
- Va?....Ja! min dator!!
- Ja, jag hittade den på bussen, så jag tog med den till Chalmers. Kom hit så kan du få den.
- Hur hittade du mitt nummer?
- Ditt pass låg i väskan, så jag ringde 118 118.

Jag träffade en ung trevlig finnig man omkring 19 vårar. Jag tackade honom av hela mitt hjärta. Jag slängde till honom en hundralapp som skräpade i min ficka. Jag kände en glädje över att människor faktiskt i grund och botten är goda och vill hjälpa varandra. Jag strålade hela vägen till skolan eftersom jag uppskattade min dator så mycket mer nu när jag inte längre tog den för givet. Sen tappade jag bort den fyra dagar senare på en annan buss. Den gången fick jag tillbaka den av en medelålders busschaufför med bred göteborgsdialekt.

Arbetarklassen bockar, bugar och garvar arslet av sig

Puh.
Jag har precis avslutat mitt och KalleSebbes massiva Aftonbladetprojekt. Fem gånger om dan har vi skärmdumpat i princip hela nättidningen för att nu inleda att analysera och sätta kvällstidningsfnasken på plats, eller alternativt hylla dom, vem vet?

Eftersom jag nu vet absolut allt vad som är värt att veta från vecka 47:s nyhetsbevakning så ska jag naturligtvis dela med mig.

Förutom den uppenbara komiken i att TV-läkaren Carl Trollius gavs utrymme att berätta om sina sexuella eskapader till den punkt att ordet "våldtäktsman" ersatts med "knullkung" (svin vet att sex säljer), så var veckans höjdpunkt "de okända listorna".

Tony Bylin, en rörläggare från Värmland blev uppringd av snälla givmilda Aftonbladet, och upplyst om att han kunde få ut 25 000 kronor i återbäring från sitt försäkringsbolag. Något Tony själv inte hade en aaaaaaning om Det mest uppenbart roliga i artikeln är självklart Tonys överlyckliga nuna i kombination med citat som:

- Det var jävla skoj, hjärtans tack du, säger han.
- Det är ju käckt när man inte ens vet om det, säger han och skrattar.
- Jag spolade i toaletten två gånger, sen tog allt vatten slut.
- Det var jävla flott, tack för hjälpen!

Det är inte första gången man ser Aftonbladet skriva självförhärligande artiklar om sig själva. De är väldigt stolta för sina insatser på fältet i Irak, deras journalister som fått stora journalistpriset och att de fick Henke Larsson att göra comeback i landslaget. Det som gör just den här artikeln så obetalbart rolig är just att den inte handlar om nånting annat än att ge dumme arbetarklassTony, som inte har nån koll på fönder, försäkring, öterbäring o ärbetsskädor (han jobbar på en oljeplattform) att verkligen verkligen verkligen TACKA Aftonbladet som gjort hans vardag lite ljusare. Nu har han till och med råd att spola i toaletten. Jag är säker på att det fanns en människa bakom schablonen Tony. Men Kvällspressen föredrar att lägga fokus på den verkliga huvudpersonen. Dom själva.

"My daddy's coming home on July 14th"

Ikväll kommer att bli kvällarnas kväll. Det vankas storkok i korridorsköket, som jag tänkt att delta i för första gången. Det kommer antagligen att bli en hel del omgångar av gammalt hederligt Stiga Hockeyspel i tillägg, och en hel del portugisiska tjut av missnöje när jag smiskar deras oerfarna stjärtar i ovan nämnda spel.

Nåväl.
Anledningen till att detta är kvällarnas kväll har varken med hockeyspel eller korta sydländska män att göra. Ikväll kl 21.00 sänder kanal 6 "Con Air" med Nicholas Cage som oskyldig, långhårig, superstark, hillbillie, officer/kåkfarare, med het flickvän och dödliga händer. Filmen är garanterat fri från det akademiska språket.

Det var nån gång i början av gymnasiet som vi grabbar som grabbar gjorde, hade grabbsnack. Det debatterades om vilka världens 10 bästa filmer var. Jag hasplade helt oförsiktigt ur mig "Con Air" som kandidat. Kanske för att Steve Buscemi & John Malkovich är med, jag vet inte. Hur som helst var det ett val som idiotförklarade mig kapitalt, och något som levde med mig ett par år.
- Men du ska väl hem o kolla Con Air kan jag tro?

På någon nivå fann jag en sympati med den fartfyllda actionrullen. Lite som ett fan som håller på ett hopplöst strykgäng, eller kanske en far till ett fult tjockt barn. Jag försvarade den då och nu. Cyrus the Virus är fortfarande en av de coolaste skurkarna som varit på film (På 90-talet åtminstone) och dialogen är rapp. Därför bortser man från Cage hår, det sliskiga soundtracket, och det faktum att barnstjärnor används i filmen.

5 stora stark till Con Air. En modern klassiker.

Det akademiska språket

Jag klarar inte av det akademiska språket. Jag klarar inte av det. Jag orkar inte med att prata om geokulturella genusperspektiv och inofficiella maktstrukturer. Framförallt för att jag inte kan ta mig själv på allvar. Framförallt eftersom jag inte kan ta folk på allvar som slänger sig med sådana termer. De hittar ju bara på!!

Det akademiska språket har uppfunnits av människor som vill vara viktiga. Sedan kommer kull efter kull av framtida konsulter, coacher och docenter till universitetet, lär sig tugget, lär sig att tugget skapar respekt om man tuggar rätt tugg. Där kan man snacka om "inofficiella maktstrukturer".

Vem som helst som nån gång pluggat på universitet vet att en uppsats till 80% består av att fylla sidor med det akademiska språket. Sidantal knäcker fett i den akademiska världen. Om man sedan dröjer sig kvar i den akademiska världen glömmer man på något sätt bort att det akademiska språket bara är hittepå. Man börjar prata det akademiska språket till vardags. Man blir det akademiska språket. Man blir därmed även ganska tråkig.

Eftersom jag inte vill bli konsult har jag valt en utbildning som inte sysslar med det akademiska språket. Vi sysslar med det journalistiska språket. Men för att glädja nån jävla överprefekt nånstans tvingas vi ändå använda det akademiska språket emellanåt. I dessa stunder visar teoretikerna sitt fula ansikte och ser sin chans att vara viktiga.

Teoretiker är fula. Jag ska bli snickare.

Om kärleken mellan en man och en pizzeria

Jag ska flytta.
Den siste november flyttar jag till en riktig lägenhet i majorna vid Chapmans torg. Efter nio månader i mitt kvadratiska studentrum på 20 kvadrat i Johanneberg(med balkong) ska jag flytta. Jag ångrar ingenting.

Efter engelsk fotboll(aptråkig sådan) på Johnny Foxes(fult namn) med Peter, Emma och KalleSebbe(fullt funktionella vänner) tog jag en sväng förbi Pizzeria Peperoni på kvällen. Peperoni har Kebabpizza 4 med mild sås. Jag älskar Peperoni. Peperoni är som en gammal flickvän som aldrig sviker. Dessutom ligger den ca 25 meter från mitt hus (du skall icke stalka din blogg-gud). Alla som jobbar på Peperoni är jättetrevliga. De ståtliga pizzagudarna bjussar på plastbestick för lazy-ass studenter som inte orkar diska. Alla människor som nån gång är i Göteborg måste ta sig till Peperoni. Avsaknaden av Peperoni var egentligen det enda skälet emot en flytt till västra sidan. Jag kommer att sakna dig gamle vän.

Som om det vore nittnanittinie på nytt

- Redan när jag var 12 år hade jag prövat all shit man inte får
- Lär dom mannen, lär dom!
- Ey yo, här är en grej för både kille o tjej
- I det här fallet blev det musiken, den tog mig från gatan o rädda mit liv len!

Min hjärna är tvättad. Efter förra veckans förfest hemma hos undertecknad är min mediaplayer fylld av gammal svensk hip-hop. Pojkar och flickor drabbades av nostalgifeber och laddade ner precis allt som fanns att hitta av Ayo, Blues, Latin Kings o så vidare. Visst var det skoj då, men nu straffas mitt vardagsspråk av denna smuts som trängt sig in i min vardag. Men födelsen av svensk hip-hop är jävligt rolig. Vilka rim, vilket språk, och vilka pengar som fanns i branschen. I videon till Ayos "Betongdjungelboken" rider han faktiskt elefant genom en svensk förort. Detta var innan allt vad nedladdning heter, när vilken man som helst med invandrarbakgrund och ett namn på mellan 3-4 bokstäver blev creddad och fick lägga sitt shit fett rätt i ditt skelett.

Sex heta klassiker från födelsen av det svenska hip-hopundret:

The Latin Kings: Fint väder
Petter: Vinden har vänt
Ayo: Betongdjungelboken
Blues: Under ytan
Ken: Eld och djupa vatten
Daddy Boastin: KK

En liten storstad

Jag var och fikade med Peter på Husaren häromdan. Det lilla fiket i Haga blev synonymt med 5-kronorsfiket (billigast kaffe) när vi JMG-are pluggade nere vid Hagakyrkán. Husaren har även monstruöst stora kanelbullar, negerbollar, you name it.
Medan Peter på ett norrländskt sätt tillbringade en god 20-minutare på muggen inspekterade jag Husarens väggar. Det jag tog som klotter vid dörren visade sig vara en autografvägg.

När jag läste namnen på väggen insåg jag vilken komplex stad Göteborg är. Man har bildat sin egen jovialiska kultur och har sina egna begrepp. Därmed har man även sina egna kändisar. Frågan är dock om dessa kändisar är värda att få kladda ner sina smutsiga handstilar på en vägg.
Janne Josefsson, Leif "Big Bengt" Bengtsson och Stefan Odelberg...helt plötsligt kände jag doften av landsort. De där lokala kändisarna som bara folk i den stan anser det spännande att se på stan. Som "Tjadden" Hellström i Norrköping. (rest in peace).

Den absolut festligaste autografen var dock Niklas Hjulström. Niklas gjorde sig känd som polis Benny Skacke i Beckfilmerna från tidigt 90-tal. Han var den unge go-gettern som Gunvald Larsson inte tålde och kallade kort och gott "Kacke". Men ingen vet vem Niklas Hjulström är för att Niklas Hjulström är Niklas Hjulström. Niklas Hjulström är "Cue". Ja? Killen som sjöng "Burnin" ledmotivet för tv-serien Glappet (viva Göteborg) på slutet av 90-talet. Därför fick Niklas skriva dit sitt artistnamn "Cue" bredvid sitt namn för att förtydliga vem han var. Det behöver aldrig syster Carin eller pappa Ingvar. Stackars Kacke.

Rotrock, vuxenpoäng och den nya medicinen

Det var då en välsignad helg.

Jag, syster och systers vän tog oss på fredagen till Trägårn för att se Svenska Akademin förbandade lokale hjälten Kapten Röd. Bägge spelningarna var grymma. Kapten Röd vann sympati för hans förmåga att rappa(?) otroligt fort, och för att han gav en känga till det lägre stående släkte av människor som kallas ordningsvakter.

Svenska Akademin gladde med en grym blandning av gamla och nya hits. Redan som andra låt dunkade de in klassikern "Många bäckar små" från första ep:n (Javisst var man med från första början, alternativ som man är)

Det roligaste med spelningen var nästan att kolla in publiken, den väldigt breda floran av människor som var där. Akademin räknas idag som ett reggae/ragga-band, vilket självklart medförde att det var en stor klunga av blonda dreads och Palestinasjalar där. Dock har de även ett följe av mer "creddiga" hip-hopare, sedan deras tidigare skivor med mer nyskapande hip-hop. Slutligen har de väldigt politiska texter, vilket gör att vilken rättvisemärktlirare som helst dyker upp. Även en och annan välklädd brat i 18-årsåldern hade tittat in. Detta troligen pga att deras flickvänner som för ett par år sen var "vanliga" idag skaffat Palestinasjal och ylleunderkläder. Man växer så lätt isär.
Får en komplimang för sitt engagemang-att han kan snacka slang jao...

På lördagen samlade jag feta vuxenpoäng när jag och Lollo tog en lång höstpromenad i Majorna och fikade vid Mariatorget. Det var kallt som fan, men vi uthärdade ändå. Det är ju som bekant en svensk tradition att undvika att prata om att hösten suger hårt. "Det är ju så fint när löven faller"...men okej, det var det väl.
Lollo klär i halsduk

Avslutningsvis tog vi en sväng förbi Chapmans Torg där jag snart flyttar in i en etta som tidigare varit hotelrum. Det är ganska sjukt att gå in i huset till att börja med eftersom det finns en lobby och inte mindre än 3 hissar!
Just denna dagen var det dessutom nån form av mässa för alternativ medicin i lobbyn. Diverse märkliga människor gjorde muskelavslappnade övningar i togor och allmän alternativmedicinsk klädsel rådde. Jag ryggade lätt av doften av rökelse när man frågade mig om biljett. Hur ska detta gå?

En vecka av superspännande chockhets

Skolveckan är äntligen slut. Vi har producerat Västfronten på skolan, en dagstidning och en kvällstidning. Kvällstidningar är ytterst korkade och obalanserade, men ganska skojiga att göra. Vuxna män blir till fnittrande spjuvrar när de tillåts sätta rubriker som "Bjärsmyr chockrasar". Men det har varit ett tungt arbete och såväl sinne och kropp är hårt sargade. Jag har bland annat utvecklat en märklig aversion för korta människor, men det kanske går över.

Det fetaste på kvällstidningsövningen var att intervjua Elfsborgs tränare Magnus Haglund. Inte för att jag hyser någon idolbeundran för den fryntlige Jocke Geigert lookaliken, men det kändes ändå som en kändischock på torsdagskvällen när han hasplade ur sig ett argt

- Vadå gick snett?! på min oförskämt ledande fråga om Elfsborgsmatchen.

Som hemläxa till tidningen fick jag att olagligt ladda ner, se och recensera Mikael Håfströms nya amerikanska blockbuster, skräckfilmen 1408 med John Cusack. Jag gillade den skarpt och satt halvt vettskrämd i min blå soffa mitt i natten. Dagen efter åkte den svarta koftan och de stora glasögonen på recensent Johansson. Efter att kritiskt analyserat filmen återvände jag till den riktiga världen ett tag och pratade med Ann på msn:

Martin säger: hmm...fast hela filmen handlar ju typ om att man inte kan fly från sina demoner
Ann säger: jaha
Ann säger: jag trodde det bara var en skräckfilm om ett läskigt rum

Ibland har man helt enkelt olika perspektiv, ambitioner och motiv med sitt filmtittande. Hur som helst kände jag mig som att jag gick på gymnasiet.

The Bronx köttade sönder oss alla

Jag såg Los Angelesbaserade punkrockbandet The Bronx på Sticky Fingers i går kväll. Bandet spelar nån form av gungig gitarrbaserad punkrock med skriksång som gränsar till HC-stuk. Kvintetten inledde konserten med att ena den svenska publiken med det vågade uttalandet att de inte tycker nåt vidare om Island, där de hade spelat kvällen innan. Publiken stämde upp i ett unisont skrik mot Island. Fegt tänkte jag. Det är inte särskilt svårt att mobba Island. Sångaren Matt Caughthran förklarade tidigt att scenen var till för alla, vilket resulterade i ett intensivt gammalt hederligt moshande framför scen och ett evigt stagedivande från den. Jag fick ta en liten paus från hoppandet efter att en tanig ung herre landat på mitt huvud och nacke.

Jag lyssnade ganska intensivt på The Bronx när jag bodde i Oslo 2005, så kvällens höjdpunkt för mig var självklart när den gamla monsterhiten "They will kill us all" drogs fram någonstans i mitten av konserten.

Alkoholnivån var på topp för både mig och Peter, och vi röjde som om vi vore 17 år, världsklass! Speciellt intressant för mig var faktumet att dansandet blev så intensivt att mina jeans sprack i knähöjd. Jag tyckte att det var så märkligt att jag till och med fotade mästerverket. Det är kul med punkkonserter, man får sånt öga för detaljer.

Överflödig information 2

Den överdrivna informationen i samhället fortsätter. Och likaså mina starka protester. Den här godbiten är hämtad från toaletten på Kafé Sofia på Övre Husargatan, mitt emot min skola. Jag förstår grejen. Antagligen har någon nån gång lyckats låsa in sig. Men grundpoängen är ändå densamma. ALLA vet hur ett toalettlås funkar. Du har tre alternativ: 1 dra åt höger. 2. dra åt vänster. 3. Ge upp och försök överleva så länge du kan på barnängens tvål, pappersservetter och klorin. Skärpning folkens!!

Överflödig information

Den sista tiden har jag förflyttat mig väldigt mycket i den stora staden Göteborg. Jag och min klasskamrat Peter har grävt i diverse arbetararkiv, mikrofilmer och telefonlistor för att göra vårat reportage om den ryska revolutionens 90:årsdag till en sprudlande fontän av excellens. Vi hittade till slut den 15:åriga Sovjetflickan Lena Kangas, som blev nyckeln till vårt stora scoop.

Poängen med det här lilla inlägget är inte att pusha för mitt episka mästerverk, utan istället att klarlägga en liten observation. Om instruktioner är för övertydliga så blir jag till det barn som instruktionsmakarna behandlar mig som. Jag älskar att gå mot röd gubbe. Det bekräftar på något sätt min egen förmåga att bättre förstå än trafikljuset när kusten är klar. Ska jag installera något som förklaras på ett överdrivet pedagogiskt sätt slutar det alltid med att jag skiter i det, eftersom jag inte orkar plöja igenom instruktioner i stil med "Om du har synproblem kan det vara en bra idé att sätta på dig glasögon innan du installerar DVD-spelaren. Kort och gott anser jag det finnas för mycket förklaringar på självklara ting i vår värld. Följande lilla guldkorn fotade jag på UniversitetsBiblioteket. Min klara uppfattning är att om en människa(som dessutom utbildar sig på universitet) inte vet hur man kallar på en hiss, så bör detta jon inte äga tillträde till fjärde våningens skatter av gamla tidningar på microfilm, och inte heller den underbara doft som medföljer avdelningen.

Seriefeber & den nya dunderhonungen

Det är uppenbart att den gamla serien är tillbaka. Jag vet inte om jag legat i dvala eller kämpat emot, men jag har aldrig sett vare sig Prison Break, Lost, eller Veronica Mars. Däremot kan man inte ha mer än tre vänner i samma rum innan två av dem inser att de är totalt beroende av någon av alla dessa serier och upphetsat börjar diskutera karaktärer, historien och den möjliga framtiden. "-Jag har laddat ner 7e säsongen nu, jag är jätteupphetsad!!!"

Jag tror jag lämnade serieträsket när jag var runt tio år och insåg att varenda jävla kväll var uppbokad, eftersom jag var tvungen att veta vad Sully/Brenda/Viggo eller Jussi skulle hitta på härnäst. Dessutom har jag lätt damp och pallar inte att sitta 7 timmar i sträck och titta på någonting som skapats med premisserna att om det blir populärt så kommer det aldrig ta slut. Detta faktum gör att seriernas mystiska hemlighet och slutgiltiga lösning på alla förvirrade, hopsnörda garnnystan blir mer kryptiska än överfarfargud-karaktären i Matrix.

Dock har jag gett efter en aning och tillbringade i dag eftermiddagen med Jonas & Johanna och halva första säsongen av Heroes. Jag är imponerad av vad jag sett hittills, och kan mycket väl vara på gränsen till att bli beroende.

Den roligaste biten med serien än så länge är självklart konstnärskaraktären som kan se in i framtiden (nej, jag har ingen jäkla aning om vad han heter). Hans superhjältekraft, att kunna måla vad som kommer att hända i framtiden fungerar bara om han är hög på heroin. Heroin!! Drogernas drog!! The mother of death!!

Så likt Karl-Alfred tryckte i sig spenat för att kunna rädda sin Olivia med sin imponerande musklighet kommer nu alltså den här målarkludden trycka i sig en sil varje gång en gåta behöver lösas? Kommer det så småningom komma en liten käck signaturmelodi för varje gång han donar upp en spruta? Kommer vi berätta för våra barn: "Ta en sil, så blir du lika synsk som KonstnärsJöns!"?

Det är spännande som fan det här med serier.

"Pure magnetism my dear"

TV3 kör någon form av James Bond maraton. I afton är det "The World is not enough", med Denise Richards, som förövrigt har legat med Richie Sambora i Bon Jovi, och därmed fick ett antal unga New Jersey pojkar att hurra för att en av de sina hade lägrat en Bondbrud. Ser ni hur universum hänger samman?

Jag började se James Bond filmer som 10:åring, de med den löjligt "buskischarmige" Roger Moore i huvudrollen. Redan då minns jag att jag fann det otroligt irriterande att herr Bond verkade få till det med i princip varenda tjej han träffade. Inte för att det var en onödig paus i filmens spännande handling, vilket vore normalt för en 10:åring, utan på ren skär sexuell avundsjuka. Hur fan gör karln? tänkte jag.

Samtidigt som James lägrar ryska spioner varje natt, har min vän Heather från Kanada inte haft sex på snart 5 år. Om än charmant och rolig känner jag få människor som är så lättirriterade, eller har så kort stubin kort stubin som Heather.

Så: James är suave, cool och avslappnad, och Heather är ironisk, irriterad och stressad. Jag antar att det var så själva tanken på James Bond började. Som en slags engelsk Socialstyrelsenkampanj: "Mer sex gör dig avslappnad!".

Hade inte James fått gänga i varenda film hade han säkerligen i slutscenen skitit i att desarmera den där atombomben och istället uttryckt ett frustrerat "MEN DET SKITER VÄL JAG I!!!"

This whole place still smells like your cheap perfume

I helgen var jag i Hamburg med Johanna, Jonas & Björn. Förutom incidenten med Björns svaga spritmage var tillställningen ytterst lyckad. Enligt traditionen rullade vi nerför de sista darrande milen till Autobahns mekka vrålandes med till Bon Jovis "Living on a Prayer", tragiskt dock utan öl i hand, då den som oftast hetsar för alkohol satt bakom ratten.

Det där med hårdrock är något ytterst märkligt. Fredrik Strage skriver i sin bok "Fans" att hårdrocksbanden överlever längre än andra band på grund av sina hardcorefans. De där människorna som bestämde sig för att bandana var grymt redan då, och skulle så förbli.

Min kärlekshistoria med Bon Jovi inleddes när en greatest hits-skiva lyckades hitta sig in i mitt kollektiv i Barcelona 2005. Det hela började som ett skämt av typen
- Nej, MÅSTE vi lyssna på den där skiten igen?!

Skivan rullade varm, och de ytterst behagliga och trallvänliga melodierna gjorde sitt jobb. Snart fann man sig själv nynnandes på "You give love a bad name" på väg till bussen med ett leende på läpparna. Ett leende av njutning och av skam.

Det slutgiltiga beviset för övergången var när jag och min vän Jeppe gick för att ta en tupplur, och min kamrat helt sonika satte på den lite mjukare "In these arms" för att uppnå maximal avkoppling.

Vi kunde inte gömma oss längre. Vi gillade Bon Jovi, och blev tvungna att stå för det, med all den skamm det innebar för två creddiga punkare med coolt band och grymma frisyrer.

Jag tror till skillnad från Strage att hårdrocken helt enkelt överlever för att ALLA gillar hårdrock. I alla fall efter 3 öl. Hårdrocken är absurd och smaklös, trallvänlig och plastig, hård och mjuk. Hårdrocken ger möjligheten för den mjuke att vara hård, och för den hårde att vara mjuk. Den ger de mest inbitna musiknördar chansen att få syssla med lite hederlig offentlig skrålning. Allt är okej, eftersom allt ändå bara är ett skämt.

Födelsedagsost

Idag fyllde min syster 29 år. Vi firade såklart på Gyllene Prag, där jag, syster och 3 kvinnor som samtliga passerat 30-strecket åt panerad ost och drack tjeckisk öl. Därmed kombinerade jag tre väldigt viktiga saker:

1. Jag älskar min syster.
2. Jag älskar ost.
3. Jag älskar att känna mig ung.

När jag träffar min syster och hennes vänner och de pratar på i deras Sex & the city-(den sunda svenska versionen utan 10 000 dollars skor och ytlighet upp till armhålorna) stil känner jag att min egen lilla åldersnoja är tämligen överdriven. Min syster kommer alltid att vara 4,5 år äldre än jag, och det känns tryggt.

Grattis Mia!

Att långsamt bli ett russin

Jag är en oerhört sund och frisk människa. Därför har jag bytt ut cigaretterna mot snus, Kebabpizza 4 på Peperoni mot stöldspaghetti från grannen och spånkan mot promenad. Okej, det sista var lögn, men ändå. Jag anser att min fysiska metamorfos har bidragit starkt till att mitt korplag Adaktussons Söner vann serie 5G trots det kompakta motstånd av toppatleter som bjöds.

Nåväl, som en del av mitt Tokbiffpaket tränar jag på Fysiken. Eftersom jag oftast är röd i ansiktet, förvirrad och blöt som en tsunami efter ett pass har jag bestämt tacklat nej till spinningpass och diverse, som endast befolkas av hurtiga 40:åringar som tycker att "Pappa kan än" samt kvinnor som ser ut som att de kröp ur livmodern välparfymerade och fräscha. Jag håller mig där andra röda, svettiga och okoordinerade män håller till. Jag spelar innebandy.

Problemet är att varje gång som jag går in på www.fysiken.nu och tittar på schemat för aktiviteter drabbas jag av en viss besvikelse. Någon slags illvillig webkoordinator (som också bara socialt skulle platsa bland innebandygrabbarna) har valt att leda mig direkt till schemat för "vattengympa". Vattengympa!!! Den sista typen av fysiska aktivitet du klarar av innan det är dags att dö!!

- Hej Martin, på grund av att du under åratal inte alls tagit hand om din fysik så anser vi på gymmet att du gör bäst i att reparera dina förvridna leder tillsammans med kamrater vars fysiska ålder du delar.

Ungefär så känns det när förslaget kommer fram. Det är då fan att man aldrig kan få låtsas vara aktiv.

För mycket sprit

Idag har jag tvättat alla mina kläder. Alla mina kläder. Jag slängde undan nån stackars liten italienares kappakläder i torktumlaren och fyllde helt fräckt 8 tvättmaskiner. I grund och botten kan jag inte förstå hur man kan äga så mycket trasor, handdukar, tischor och stringkalsonger för att fylla 8 tvättmaskiner, men vid gud det gick.

Mitt i min ryggsäck av smutstvätt (som legat där sen jag kom hem från tågluffen för en månad sen) hittade jag en flaska ekologiskt vin som min vän Kaisa gav mig för att jag lät henne bo i min lägenhet när hon var bostadslös (hon betalade för sig, jag är absolut inget helgon).

Jag chockades av min spontana reaktion:
- Åh nej, vart fan ska jag göra av ytterligare en flaska vin?

Sedan min ytterst lyckade vårtrip till Tyskland med Johanna, Björn & Jonas (ze real germans) har jag haft mängder av alkohol hemma. 5-6 flaskor sprit, fler flaskor vin, och ett öllager som aldrig tycks sina. Kontentan har blivit att min fria lägenhetsyta har minskats betydligt, eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra med denna massiva berusningsarsenal.
Hur hamnar man i den sitsen?
Nog för att det var lite av ett tonårsproblem att veta var man skulle gömma sin gömma, men jag kan inte erinra mig någonsin tidigare ha känt spontant besvär av att hitta sprit bland kläderna, ren jävla manna från himlen!!

I dag lyssnar jag på Stiff Little Fingers, och ber till gud att knegarna i källaren inte bonnkopplar ur elen igen. Eftermiddagens högtalarlösa lyssning på punk via datorn mätte en 9:a på den officiella Amishskalan.