En vecka av superspännande chockhets

Skolveckan är äntligen slut. Vi har producerat Västfronten på skolan, en dagstidning och en kvällstidning. Kvällstidningar är ytterst korkade och obalanserade, men ganska skojiga att göra. Vuxna män blir till fnittrande spjuvrar när de tillåts sätta rubriker som "Bjärsmyr chockrasar". Men det har varit ett tungt arbete och såväl sinne och kropp är hårt sargade. Jag har bland annat utvecklat en märklig aversion för korta människor, men det kanske går över.

Det fetaste på kvällstidningsövningen var att intervjua Elfsborgs tränare Magnus Haglund. Inte för att jag hyser någon idolbeundran för den fryntlige Jocke Geigert lookaliken, men det kändes ändå som en kändischock på torsdagskvällen när han hasplade ur sig ett argt

- Vadå gick snett?! på min oförskämt ledande fråga om Elfsborgsmatchen.

Som hemläxa till tidningen fick jag att olagligt ladda ner, se och recensera Mikael Håfströms nya amerikanska blockbuster, skräckfilmen 1408 med John Cusack. Jag gillade den skarpt och satt halvt vettskrämd i min blå soffa mitt i natten. Dagen efter åkte den svarta koftan och de stora glasögonen på recensent Johansson. Efter att kritiskt analyserat filmen återvände jag till den riktiga världen ett tag och pratade med Ann på msn:

Martin säger: hmm...fast hela filmen handlar ju typ om att man inte kan fly från sina demoner
Ann säger: jaha
Ann säger: jag trodde det bara var en skräckfilm om ett läskigt rum

Ibland har man helt enkelt olika perspektiv, ambitioner och motiv med sitt filmtittande. Hur som helst kände jag mig som att jag gick på gymnasiet.

The Bronx köttade sönder oss alla

Jag såg Los Angelesbaserade punkrockbandet The Bronx på Sticky Fingers i går kväll. Bandet spelar nån form av gungig gitarrbaserad punkrock med skriksång som gränsar till HC-stuk. Kvintetten inledde konserten med att ena den svenska publiken med det vågade uttalandet att de inte tycker nåt vidare om Island, där de hade spelat kvällen innan. Publiken stämde upp i ett unisont skrik mot Island. Fegt tänkte jag. Det är inte särskilt svårt att mobba Island. Sångaren Matt Caughthran förklarade tidigt att scenen var till för alla, vilket resulterade i ett intensivt gammalt hederligt moshande framför scen och ett evigt stagedivande från den. Jag fick ta en liten paus från hoppandet efter att en tanig ung herre landat på mitt huvud och nacke.

Jag lyssnade ganska intensivt på The Bronx när jag bodde i Oslo 2005, så kvällens höjdpunkt för mig var självklart när den gamla monsterhiten "They will kill us all" drogs fram någonstans i mitten av konserten.

Alkoholnivån var på topp för både mig och Peter, och vi röjde som om vi vore 17 år, världsklass! Speciellt intressant för mig var faktumet att dansandet blev så intensivt att mina jeans sprack i knähöjd. Jag tyckte att det var så märkligt att jag till och med fotade mästerverket. Det är kul med punkkonserter, man får sånt öga för detaljer.

Överflödig information 2

Den överdrivna informationen i samhället fortsätter. Och likaså mina starka protester. Den här godbiten är hämtad från toaletten på Kafé Sofia på Övre Husargatan, mitt emot min skola. Jag förstår grejen. Antagligen har någon nån gång lyckats låsa in sig. Men grundpoängen är ändå densamma. ALLA vet hur ett toalettlås funkar. Du har tre alternativ: 1 dra åt höger. 2. dra åt vänster. 3. Ge upp och försök överleva så länge du kan på barnängens tvål, pappersservetter och klorin. Skärpning folkens!!

Överflödig information

Den sista tiden har jag förflyttat mig väldigt mycket i den stora staden Göteborg. Jag och min klasskamrat Peter har grävt i diverse arbetararkiv, mikrofilmer och telefonlistor för att göra vårat reportage om den ryska revolutionens 90:årsdag till en sprudlande fontän av excellens. Vi hittade till slut den 15:åriga Sovjetflickan Lena Kangas, som blev nyckeln till vårt stora scoop.

Poängen med det här lilla inlägget är inte att pusha för mitt episka mästerverk, utan istället att klarlägga en liten observation. Om instruktioner är för övertydliga så blir jag till det barn som instruktionsmakarna behandlar mig som. Jag älskar att gå mot röd gubbe. Det bekräftar på något sätt min egen förmåga att bättre förstå än trafikljuset när kusten är klar. Ska jag installera något som förklaras på ett överdrivet pedagogiskt sätt slutar det alltid med att jag skiter i det, eftersom jag inte orkar plöja igenom instruktioner i stil med "Om du har synproblem kan det vara en bra idé att sätta på dig glasögon innan du installerar DVD-spelaren. Kort och gott anser jag det finnas för mycket förklaringar på självklara ting i vår värld. Följande lilla guldkorn fotade jag på UniversitetsBiblioteket. Min klara uppfattning är att om en människa(som dessutom utbildar sig på universitet) inte vet hur man kallar på en hiss, så bör detta jon inte äga tillträde till fjärde våningens skatter av gamla tidningar på microfilm, och inte heller den underbara doft som medföljer avdelningen.

Seriefeber & den nya dunderhonungen

Det är uppenbart att den gamla serien är tillbaka. Jag vet inte om jag legat i dvala eller kämpat emot, men jag har aldrig sett vare sig Prison Break, Lost, eller Veronica Mars. Däremot kan man inte ha mer än tre vänner i samma rum innan två av dem inser att de är totalt beroende av någon av alla dessa serier och upphetsat börjar diskutera karaktärer, historien och den möjliga framtiden. "-Jag har laddat ner 7e säsongen nu, jag är jätteupphetsad!!!"

Jag tror jag lämnade serieträsket när jag var runt tio år och insåg att varenda jävla kväll var uppbokad, eftersom jag var tvungen att veta vad Sully/Brenda/Viggo eller Jussi skulle hitta på härnäst. Dessutom har jag lätt damp och pallar inte att sitta 7 timmar i sträck och titta på någonting som skapats med premisserna att om det blir populärt så kommer det aldrig ta slut. Detta faktum gör att seriernas mystiska hemlighet och slutgiltiga lösning på alla förvirrade, hopsnörda garnnystan blir mer kryptiska än överfarfargud-karaktären i Matrix.

Dock har jag gett efter en aning och tillbringade i dag eftermiddagen med Jonas & Johanna och halva första säsongen av Heroes. Jag är imponerad av vad jag sett hittills, och kan mycket väl vara på gränsen till att bli beroende.

Den roligaste biten med serien än så länge är självklart konstnärskaraktären som kan se in i framtiden (nej, jag har ingen jäkla aning om vad han heter). Hans superhjältekraft, att kunna måla vad som kommer att hända i framtiden fungerar bara om han är hög på heroin. Heroin!! Drogernas drog!! The mother of death!!

Så likt Karl-Alfred tryckte i sig spenat för att kunna rädda sin Olivia med sin imponerande musklighet kommer nu alltså den här målarkludden trycka i sig en sil varje gång en gåta behöver lösas? Kommer det så småningom komma en liten käck signaturmelodi för varje gång han donar upp en spruta? Kommer vi berätta för våra barn: "Ta en sil, så blir du lika synsk som KonstnärsJöns!"?

Det är spännande som fan det här med serier.

"Pure magnetism my dear"

TV3 kör någon form av James Bond maraton. I afton är det "The World is not enough", med Denise Richards, som förövrigt har legat med Richie Sambora i Bon Jovi, och därmed fick ett antal unga New Jersey pojkar att hurra för att en av de sina hade lägrat en Bondbrud. Ser ni hur universum hänger samman?

Jag började se James Bond filmer som 10:åring, de med den löjligt "buskischarmige" Roger Moore i huvudrollen. Redan då minns jag att jag fann det otroligt irriterande att herr Bond verkade få till det med i princip varenda tjej han träffade. Inte för att det var en onödig paus i filmens spännande handling, vilket vore normalt för en 10:åring, utan på ren skär sexuell avundsjuka. Hur fan gör karln? tänkte jag.

Samtidigt som James lägrar ryska spioner varje natt, har min vän Heather från Kanada inte haft sex på snart 5 år. Om än charmant och rolig känner jag få människor som är så lättirriterade, eller har så kort stubin kort stubin som Heather.

Så: James är suave, cool och avslappnad, och Heather är ironisk, irriterad och stressad. Jag antar att det var så själva tanken på James Bond började. Som en slags engelsk Socialstyrelsenkampanj: "Mer sex gör dig avslappnad!".

Hade inte James fått gänga i varenda film hade han säkerligen i slutscenen skitit i att desarmera den där atombomben och istället uttryckt ett frustrerat "MEN DET SKITER VÄL JAG I!!!"

This whole place still smells like your cheap perfume

I helgen var jag i Hamburg med Johanna, Jonas & Björn. Förutom incidenten med Björns svaga spritmage var tillställningen ytterst lyckad. Enligt traditionen rullade vi nerför de sista darrande milen till Autobahns mekka vrålandes med till Bon Jovis "Living on a Prayer", tragiskt dock utan öl i hand, då den som oftast hetsar för alkohol satt bakom ratten.

Det där med hårdrock är något ytterst märkligt. Fredrik Strage skriver i sin bok "Fans" att hårdrocksbanden överlever längre än andra band på grund av sina hardcorefans. De där människorna som bestämde sig för att bandana var grymt redan då, och skulle så förbli.

Min kärlekshistoria med Bon Jovi inleddes när en greatest hits-skiva lyckades hitta sig in i mitt kollektiv i Barcelona 2005. Det hela började som ett skämt av typen
- Nej, MÅSTE vi lyssna på den där skiten igen?!

Skivan rullade varm, och de ytterst behagliga och trallvänliga melodierna gjorde sitt jobb. Snart fann man sig själv nynnandes på "You give love a bad name" på väg till bussen med ett leende på läpparna. Ett leende av njutning och av skam.

Det slutgiltiga beviset för övergången var när jag och min vän Jeppe gick för att ta en tupplur, och min kamrat helt sonika satte på den lite mjukare "In these arms" för att uppnå maximal avkoppling.

Vi kunde inte gömma oss längre. Vi gillade Bon Jovi, och blev tvungna att stå för det, med all den skamm det innebar för två creddiga punkare med coolt band och grymma frisyrer.

Jag tror till skillnad från Strage att hårdrocken helt enkelt överlever för att ALLA gillar hårdrock. I alla fall efter 3 öl. Hårdrocken är absurd och smaklös, trallvänlig och plastig, hård och mjuk. Hårdrocken ger möjligheten för den mjuke att vara hård, och för den hårde att vara mjuk. Den ger de mest inbitna musiknördar chansen att få syssla med lite hederlig offentlig skrålning. Allt är okej, eftersom allt ändå bara är ett skämt.