Arbetarklassen bockar, bugar och garvar arslet av sig

Puh.
Jag har precis avslutat mitt och KalleSebbes massiva Aftonbladetprojekt. Fem gånger om dan har vi skärmdumpat i princip hela nättidningen för att nu inleda att analysera och sätta kvällstidningsfnasken på plats, eller alternativt hylla dom, vem vet?

Eftersom jag nu vet absolut allt vad som är värt att veta från vecka 47:s nyhetsbevakning så ska jag naturligtvis dela med mig.

Förutom den uppenbara komiken i att TV-läkaren Carl Trollius gavs utrymme att berätta om sina sexuella eskapader till den punkt att ordet "våldtäktsman" ersatts med "knullkung" (svin vet att sex säljer), så var veckans höjdpunkt "de okända listorna".

Tony Bylin, en rörläggare från Värmland blev uppringd av snälla givmilda Aftonbladet, och upplyst om att han kunde få ut 25 000 kronor i återbäring från sitt försäkringsbolag. Något Tony själv inte hade en aaaaaaning om Det mest uppenbart roliga i artikeln är självklart Tonys överlyckliga nuna i kombination med citat som:

- Det var jävla skoj, hjärtans tack du, säger han.
- Det är ju käckt när man inte ens vet om det, säger han och skrattar.
- Jag spolade i toaletten två gånger, sen tog allt vatten slut.
- Det var jävla flott, tack för hjälpen!

Det är inte första gången man ser Aftonbladet skriva självförhärligande artiklar om sig själva. De är väldigt stolta för sina insatser på fältet i Irak, deras journalister som fått stora journalistpriset och att de fick Henke Larsson att göra comeback i landslaget. Det som gör just den här artikeln så obetalbart rolig är just att den inte handlar om nånting annat än att ge dumme arbetarklassTony, som inte har nån koll på fönder, försäkring, öterbäring o ärbetsskädor (han jobbar på en oljeplattform) att verkligen verkligen verkligen TACKA Aftonbladet som gjort hans vardag lite ljusare. Nu har han till och med råd att spola i toaletten. Jag är säker på att det fanns en människa bakom schablonen Tony. Men Kvällspressen föredrar att lägga fokus på den verkliga huvudpersonen. Dom själva.

"My daddy's coming home on July 14th"

Ikväll kommer att bli kvällarnas kväll. Det vankas storkok i korridorsköket, som jag tänkt att delta i för första gången. Det kommer antagligen att bli en hel del omgångar av gammalt hederligt Stiga Hockeyspel i tillägg, och en hel del portugisiska tjut av missnöje när jag smiskar deras oerfarna stjärtar i ovan nämnda spel.

Nåväl.
Anledningen till att detta är kvällarnas kväll har varken med hockeyspel eller korta sydländska män att göra. Ikväll kl 21.00 sänder kanal 6 "Con Air" med Nicholas Cage som oskyldig, långhårig, superstark, hillbillie, officer/kåkfarare, med het flickvän och dödliga händer. Filmen är garanterat fri från det akademiska språket.

Det var nån gång i början av gymnasiet som vi grabbar som grabbar gjorde, hade grabbsnack. Det debatterades om vilka världens 10 bästa filmer var. Jag hasplade helt oförsiktigt ur mig "Con Air" som kandidat. Kanske för att Steve Buscemi & John Malkovich är med, jag vet inte. Hur som helst var det ett val som idiotförklarade mig kapitalt, och något som levde med mig ett par år.
- Men du ska väl hem o kolla Con Air kan jag tro?

På någon nivå fann jag en sympati med den fartfyllda actionrullen. Lite som ett fan som håller på ett hopplöst strykgäng, eller kanske en far till ett fult tjockt barn. Jag försvarade den då och nu. Cyrus the Virus är fortfarande en av de coolaste skurkarna som varit på film (På 90-talet åtminstone) och dialogen är rapp. Därför bortser man från Cage hår, det sliskiga soundtracket, och det faktum att barnstjärnor används i filmen.

5 stora stark till Con Air. En modern klassiker.

Det akademiska språket

Jag klarar inte av det akademiska språket. Jag klarar inte av det. Jag orkar inte med att prata om geokulturella genusperspektiv och inofficiella maktstrukturer. Framförallt för att jag inte kan ta mig själv på allvar. Framförallt eftersom jag inte kan ta folk på allvar som slänger sig med sådana termer. De hittar ju bara på!!

Det akademiska språket har uppfunnits av människor som vill vara viktiga. Sedan kommer kull efter kull av framtida konsulter, coacher och docenter till universitetet, lär sig tugget, lär sig att tugget skapar respekt om man tuggar rätt tugg. Där kan man snacka om "inofficiella maktstrukturer".

Vem som helst som nån gång pluggat på universitet vet att en uppsats till 80% består av att fylla sidor med det akademiska språket. Sidantal knäcker fett i den akademiska världen. Om man sedan dröjer sig kvar i den akademiska världen glömmer man på något sätt bort att det akademiska språket bara är hittepå. Man börjar prata det akademiska språket till vardags. Man blir det akademiska språket. Man blir därmed även ganska tråkig.

Eftersom jag inte vill bli konsult har jag valt en utbildning som inte sysslar med det akademiska språket. Vi sysslar med det journalistiska språket. Men för att glädja nån jävla överprefekt nånstans tvingas vi ändå använda det akademiska språket emellanåt. I dessa stunder visar teoretikerna sitt fula ansikte och ser sin chans att vara viktiga.

Teoretiker är fula. Jag ska bli snickare.

Om kärleken mellan en man och en pizzeria

Jag ska flytta.
Den siste november flyttar jag till en riktig lägenhet i majorna vid Chapmans torg. Efter nio månader i mitt kvadratiska studentrum på 20 kvadrat i Johanneberg(med balkong) ska jag flytta. Jag ångrar ingenting.

Efter engelsk fotboll(aptråkig sådan) på Johnny Foxes(fult namn) med Peter, Emma och KalleSebbe(fullt funktionella vänner) tog jag en sväng förbi Pizzeria Peperoni på kvällen. Peperoni har Kebabpizza 4 med mild sås. Jag älskar Peperoni. Peperoni är som en gammal flickvän som aldrig sviker. Dessutom ligger den ca 25 meter från mitt hus (du skall icke stalka din blogg-gud). Alla som jobbar på Peperoni är jättetrevliga. De ståtliga pizzagudarna bjussar på plastbestick för lazy-ass studenter som inte orkar diska. Alla människor som nån gång är i Göteborg måste ta sig till Peperoni. Avsaknaden av Peperoni var egentligen det enda skälet emot en flytt till västra sidan. Jag kommer att sakna dig gamle vän.

Som om det vore nittnanittinie på nytt

- Redan när jag var 12 år hade jag prövat all shit man inte får
- Lär dom mannen, lär dom!
- Ey yo, här är en grej för både kille o tjej
- I det här fallet blev det musiken, den tog mig från gatan o rädda mit liv len!

Min hjärna är tvättad. Efter förra veckans förfest hemma hos undertecknad är min mediaplayer fylld av gammal svensk hip-hop. Pojkar och flickor drabbades av nostalgifeber och laddade ner precis allt som fanns att hitta av Ayo, Blues, Latin Kings o så vidare. Visst var det skoj då, men nu straffas mitt vardagsspråk av denna smuts som trängt sig in i min vardag. Men födelsen av svensk hip-hop är jävligt rolig. Vilka rim, vilket språk, och vilka pengar som fanns i branschen. I videon till Ayos "Betongdjungelboken" rider han faktiskt elefant genom en svensk förort. Detta var innan allt vad nedladdning heter, när vilken man som helst med invandrarbakgrund och ett namn på mellan 3-4 bokstäver blev creddad och fick lägga sitt shit fett rätt i ditt skelett.

Sex heta klassiker från födelsen av det svenska hip-hopundret:

The Latin Kings: Fint väder
Petter: Vinden har vänt
Ayo: Betongdjungelboken
Blues: Under ytan
Ken: Eld och djupa vatten
Daddy Boastin: KK

En liten storstad

Jag var och fikade med Peter på Husaren häromdan. Det lilla fiket i Haga blev synonymt med 5-kronorsfiket (billigast kaffe) när vi JMG-are pluggade nere vid Hagakyrkán. Husaren har även monstruöst stora kanelbullar, negerbollar, you name it.
Medan Peter på ett norrländskt sätt tillbringade en god 20-minutare på muggen inspekterade jag Husarens väggar. Det jag tog som klotter vid dörren visade sig vara en autografvägg.

När jag läste namnen på väggen insåg jag vilken komplex stad Göteborg är. Man har bildat sin egen jovialiska kultur och har sina egna begrepp. Därmed har man även sina egna kändisar. Frågan är dock om dessa kändisar är värda att få kladda ner sina smutsiga handstilar på en vägg.
Janne Josefsson, Leif "Big Bengt" Bengtsson och Stefan Odelberg...helt plötsligt kände jag doften av landsort. De där lokala kändisarna som bara folk i den stan anser det spännande att se på stan. Som "Tjadden" Hellström i Norrköping. (rest in peace).

Den absolut festligaste autografen var dock Niklas Hjulström. Niklas gjorde sig känd som polis Benny Skacke i Beckfilmerna från tidigt 90-tal. Han var den unge go-gettern som Gunvald Larsson inte tålde och kallade kort och gott "Kacke". Men ingen vet vem Niklas Hjulström är för att Niklas Hjulström är Niklas Hjulström. Niklas Hjulström är "Cue". Ja? Killen som sjöng "Burnin" ledmotivet för tv-serien Glappet (viva Göteborg) på slutet av 90-talet. Därför fick Niklas skriva dit sitt artistnamn "Cue" bredvid sitt namn för att förtydliga vem han var. Det behöver aldrig syster Carin eller pappa Ingvar. Stackars Kacke.

Rotrock, vuxenpoäng och den nya medicinen

Det var då en välsignad helg.

Jag, syster och systers vän tog oss på fredagen till Trägårn för att se Svenska Akademin förbandade lokale hjälten Kapten Röd. Bägge spelningarna var grymma. Kapten Röd vann sympati för hans förmåga att rappa(?) otroligt fort, och för att han gav en känga till det lägre stående släkte av människor som kallas ordningsvakter.

Svenska Akademin gladde med en grym blandning av gamla och nya hits. Redan som andra låt dunkade de in klassikern "Många bäckar små" från första ep:n (Javisst var man med från första början, alternativ som man är)

Det roligaste med spelningen var nästan att kolla in publiken, den väldigt breda floran av människor som var där. Akademin räknas idag som ett reggae/ragga-band, vilket självklart medförde att det var en stor klunga av blonda dreads och Palestinasjalar där. Dock har de även ett följe av mer "creddiga" hip-hopare, sedan deras tidigare skivor med mer nyskapande hip-hop. Slutligen har de väldigt politiska texter, vilket gör att vilken rättvisemärktlirare som helst dyker upp. Även en och annan välklädd brat i 18-årsåldern hade tittat in. Detta troligen pga att deras flickvänner som för ett par år sen var "vanliga" idag skaffat Palestinasjal och ylleunderkläder. Man växer så lätt isär.
Får en komplimang för sitt engagemang-att han kan snacka slang jao...

På lördagen samlade jag feta vuxenpoäng när jag och Lollo tog en lång höstpromenad i Majorna och fikade vid Mariatorget. Det var kallt som fan, men vi uthärdade ändå. Det är ju som bekant en svensk tradition att undvika att prata om att hösten suger hårt. "Det är ju så fint när löven faller"...men okej, det var det väl.
Lollo klär i halsduk

Avslutningsvis tog vi en sväng förbi Chapmans Torg där jag snart flyttar in i en etta som tidigare varit hotelrum. Det är ganska sjukt att gå in i huset till att börja med eftersom det finns en lobby och inte mindre än 3 hissar!
Just denna dagen var det dessutom nån form av mässa för alternativ medicin i lobbyn. Diverse märkliga människor gjorde muskelavslappnade övningar i togor och allmän alternativmedicinsk klädsel rådde. Jag ryggade lätt av doften av rökelse när man frågade mig om biljett. Hur ska detta gå?