Seriefeber & den nya dunderhonungen

Det är uppenbart att den gamla serien är tillbaka. Jag vet inte om jag legat i dvala eller kämpat emot, men jag har aldrig sett vare sig Prison Break, Lost, eller Veronica Mars. Däremot kan man inte ha mer än tre vänner i samma rum innan två av dem inser att de är totalt beroende av någon av alla dessa serier och upphetsat börjar diskutera karaktärer, historien och den möjliga framtiden. "-Jag har laddat ner 7e säsongen nu, jag är jätteupphetsad!!!"

Jag tror jag lämnade serieträsket när jag var runt tio år och insåg att varenda jävla kväll var uppbokad, eftersom jag var tvungen att veta vad Sully/Brenda/Viggo eller Jussi skulle hitta på härnäst. Dessutom har jag lätt damp och pallar inte att sitta 7 timmar i sträck och titta på någonting som skapats med premisserna att om det blir populärt så kommer det aldrig ta slut. Detta faktum gör att seriernas mystiska hemlighet och slutgiltiga lösning på alla förvirrade, hopsnörda garnnystan blir mer kryptiska än överfarfargud-karaktären i Matrix.

Dock har jag gett efter en aning och tillbringade i dag eftermiddagen med Jonas & Johanna och halva första säsongen av Heroes. Jag är imponerad av vad jag sett hittills, och kan mycket väl vara på gränsen till att bli beroende.

Den roligaste biten med serien än så länge är självklart konstnärskaraktären som kan se in i framtiden (nej, jag har ingen jäkla aning om vad han heter). Hans superhjältekraft, att kunna måla vad som kommer att hända i framtiden fungerar bara om han är hög på heroin. Heroin!! Drogernas drog!! The mother of death!!

Så likt Karl-Alfred tryckte i sig spenat för att kunna rädda sin Olivia med sin imponerande musklighet kommer nu alltså den här målarkludden trycka i sig en sil varje gång en gåta behöver lösas? Kommer det så småningom komma en liten käck signaturmelodi för varje gång han donar upp en spruta? Kommer vi berätta för våra barn: "Ta en sil, så blir du lika synsk som KonstnärsJöns!"?

Det är spännande som fan det här med serier.