This whole place still smells like your cheap perfume

I helgen var jag i Hamburg med Johanna, Jonas & Björn. Förutom incidenten med Björns svaga spritmage var tillställningen ytterst lyckad. Enligt traditionen rullade vi nerför de sista darrande milen till Autobahns mekka vrålandes med till Bon Jovis "Living on a Prayer", tragiskt dock utan öl i hand, då den som oftast hetsar för alkohol satt bakom ratten.

Det där med hårdrock är något ytterst märkligt. Fredrik Strage skriver i sin bok "Fans" att hårdrocksbanden överlever längre än andra band på grund av sina hardcorefans. De där människorna som bestämde sig för att bandana var grymt redan då, och skulle så förbli.

Min kärlekshistoria med Bon Jovi inleddes när en greatest hits-skiva lyckades hitta sig in i mitt kollektiv i Barcelona 2005. Det hela började som ett skämt av typen
- Nej, MÅSTE vi lyssna på den där skiten igen?!

Skivan rullade varm, och de ytterst behagliga och trallvänliga melodierna gjorde sitt jobb. Snart fann man sig själv nynnandes på "You give love a bad name" på väg till bussen med ett leende på läpparna. Ett leende av njutning och av skam.

Det slutgiltiga beviset för övergången var när jag och min vän Jeppe gick för att ta en tupplur, och min kamrat helt sonika satte på den lite mjukare "In these arms" för att uppnå maximal avkoppling.

Vi kunde inte gömma oss längre. Vi gillade Bon Jovi, och blev tvungna att stå för det, med all den skamm det innebar för två creddiga punkare med coolt band och grymma frisyrer.

Jag tror till skillnad från Strage att hårdrocken helt enkelt överlever för att ALLA gillar hårdrock. I alla fall efter 3 öl. Hårdrocken är absurd och smaklös, trallvänlig och plastig, hård och mjuk. Hårdrocken ger möjligheten för den mjuke att vara hård, och för den hårde att vara mjuk. Den ger de mest inbitna musiknördar chansen att få syssla med lite hederlig offentlig skrålning. Allt är okej, eftersom allt ändå bara är ett skämt.